Min Guide

Dethär är min guide här nere, Papa Magushey. Låt er inte luras av honom. Jag vet att han ser ut som en uteliggare men det gör å andra sidan alla här nere. Papa Magushey är relativt välklädd, men framför allt är han bildad.

Papa talar flytande engelska och ett antal djungelspråk, han fungerar som min tolk. Papa kommer att följa mig på mina äventyr dom här första veckorna. Tanken är att jag under den tiden ska lära mig grunderna i den guineanska språkstammen.

Förutsättningar

Vi får se om jag kan skriva några inlägg det närmaste dygnet. Kanske kan jag få tillgång till dator under mellanlandningarna. Men vi får se.

Jag kommer imorgon någon gång på kvällen (svensk tid) att landa på flyplatsen i Biak. Där kommer jag att möta upp med min guide. Vi kommer tillsammans ta oss in i djungeln, först via båt, sedan med bil och sist, när vägen tar slut promenerar vi.

En himla massa havregrynsgröt har jag i magen just nu. Sista måltiden här hemma, då är havregrynsgröt ett måste. Det finns inga alternativ bortom gröten vi sådana tillfällen.

Jag hade förväntat mig en stor dos nervositet den här morgonen, händer som skakar och torr strupe. Men inget av dom symptomen har visat sig ännu. Tvärtom känner jag ett otroligt inre lugn. Som en liten Buddha sitter jag här vid köksbordet med min tallrik gröt.

Nu väntar djungeln och det enkla livet.

Nu bär det av

Nu sticker jag snart, det pirrar i hela kroppen.

Ofta när jag känner mig nervös ägnar jag mig åt tvångshandlingar. Idag har jag t.ex. sträckläst samtliga nummer av tidningen Fältbiologen. Jag hittade dom på vinden i en kartong. Dom är en del av mina barndom. Jag har hört att det är vanligt att försöka återvända till barndomen i stressade situationer, det finns till och med någon avancerad psykologisk term för det.

Igår var det utekväll med grabbarna, sista natten med gänget. Trevligt och sorgligt på en och samma gång. Är inte alls bakis idag.

Sista dagen på golvet

Igår var det min sista arbetsdag. Tårtan gjorde succé, allt gick åt.

Jag vet inte riktigt vad jag känner, jag är splittrad inombords. En del av mig saknar redan livet på fabriken, den andra delen tycker att det ska bli otroligt skönt att slippa det.

Jag tror man knyter ett speciellt band till en plats om man vistas där länge, oavsett vad man tycker om den. Fabriken är en del av mitt liv nu, en del jag nu lämnar bakom mig. Så det känns både sorgligt och skönt.

Det är över nu fabriken, men jag kommer ihåg alla dagar med dig.

Vi bråkade igår, mamma och jag. Hon säger att jag har en skev bild av livet i djungeln, att jag romantiserar över livet i det vilda. Hon säger att naturen är hård och kall i jämförelse med civilisationen.

Men hon har fel. Mamma har inte kommit till samma insikter som jag, hon skulle aldrig förstå. Jag tror mest hon säger sådär för att jag ska stanna kvar hemma.

Ape of choice

Det djur jag helst av allt skulle vilja möta är dvärgschimpansen, eller bonobon som den också heter. Bonobon är inte så mycket midre än den vanliga schimpansen, lite lättare är den dock, stiligare på något sätt. Genetiskt ligger den mitt emellan oss och den vanliga schimpansen. Vår närmaste släkting som fortfarande är i livet alltså. Man upptäckte att den fanns först på 30-talet, jag har för mig att det var några tyska zoologer.

Bonobon är inte som schimpansen. Hos schimpansen är hanarna flockens ledare, hos bonobon bestämmer honorna. I schimpansflocken syns en hel del aggression och våld, ofta dödas medlemmar av andra flockar. Det är något man inte ser hos bonobon, den är en känslosam apa. Det är också en mycket sexuell apa, alla ligger med alla i en normal bonoboflock, sex används för att binda samman medlemmarna i flocken.

När Tyskland bombades i slutet avv andra världskriget hade djurparken i Berlin både en grupp bonober och en med vanliga schimpanser. Dvärgschimpanserna blev så skrämda av bomberna att dom dog, allihopa. Dom vanliga schimpanserna överlevde.

Om tårtor

Min avskedstårta är inhandlad och klar, en schwartzwald blev det. Jag övervägde faktiskt att inte köpa en sån bara för att jag inte vet hur det stavas. Den står i kylen just nu, gosar till sig över natten. Får se om det räcker med en tårta bara, tanken är att jag bara ska bjuda min arbetsgrupp. Men när det vankas tårta på Saab i Trollhättan brukar folk dyka upp och snylta.

I sommras gick jag och Göran ända ner till maskindelen för att få en tårtbit, rycktet hade nått ända till oss. Lite dåligt samvete hade vi nog, vi kände ju inte ens killen som slutade. Har för mig att han hette Tord eller liknande.

Tårtan var god i alla fall, sånt minns man.

Varför har jag ett handeldvapen på packningslistan, undrade någon i kommentatorsflätet på ett tidigare inlägg. Är jag är en skutgalen redneck eller något?

För er som trodde det:

Nej självklart inte! Jag är och har alltid varit en principfast pascifist. Jag är till och med medlem i amnesty, aktiv dessutom. Men nu är det tyvärr så att man som västerlänning måste vara beväpnad när man reser i den här delen av världen. Det är till och med ett lagbrott att inte bära vapen på den indonesiska halvan av Nya Guinea.

Hela grejen är en rest från 60-talet då dom stora stamkrigen härjade. Under den perioden attackerades en del västerlänska turister, vilken slog ut hela turistnäringen. Det som gör det hela ännu mer absurt är att urinvånarna inte tillåts bära vapen alls. Sina pilbågar och spjut får dom självklart ha kvar men gevär och pistoler är strängt förbjudna. Hyckleri kallas det.

Nikotinabstinens

Har dragit ner på snusandet den sista tiden, igår slutade jag helt. Vilken jävla dag det här har varit, hela kroppen skakar. Jag trodde seriöst inte att min kropp skulle reagera så här kraftigt. Tur för mig att jag slutade ett tag innan jag lämnar landet. Skulle inte vilja uppleva detta där nere.

Idag har jag läst på lite om apor. Dom fascinerar mig, jag ska verkligen se till att möta en apflock ute i det vilda, nu när jag har chansen.

Vissa djungelfolk jagar apor men för maokerna är aporna ett heligt djur. Jag tror vi har en del att lära av dom. Vi har glömt bort hur nära vi står varandra, vi människor och aporna. Några procent i vårt DNA skiljer sig, mer än så är det inte.

Saker att ta med till djungeln

Pass och visum
Tandborstar och tandkräm
Myggmedel
Handeldvapen och ammunition (inhandlas på plats)
Kontanter (dollar)
Malariamedicin
PalmOne treo 650
Vattentäta påsar för förvaring av elektronik (lär behövas under regnperioden)
Kompass och karta
8 st ombyten
Regnrock
20 st zoo-påsar (godis)
5 st skrivblock och pennor

Handböcker:
”Surviving in the Tropical Rainforest”
”Living with Monkeys”
”Under the Mountain Wall”
”Stinging Trees and Wait-a-While”

Glömde jag något? ;-)

Imorgon kommer en reporter från Trollhättans tidning och intervjuar mig. Intervjun kommer förhoppningsvis med i tidningen på onsdag eller torsdag, ni kan hålla utkik på deras hemsida också:

http://www.ttela.se/category.asp?c1=76&c2=77

Mamma

Mamma är väldigt snäll mot mig den här sista tiden. Hon lagar bara mat jag tycker om, ikväll blev det köttbullar med brunsås. Jag tror hon försöker få mig att stanna kvar. Ledsen mamma, men jag har redan bestämt mig, navelsträngen är klippt, nu finns det ingen återvändå. Fast jag kommer sakna dig så otroligt mycket, men det vet du redan.

Vi hade en trevlig middag tillsammans ikväll, jag och mamma. Hon säger att jag måste bjuda jobbet på tårta nu på fredag, eftersom det är min sista dag. Hade inte tänkt så långt själv men jag är väl medveten om att det är god sed, så jag får väl köpa någonting. Frågan är bara vad, schwartzwald (hur stavas det egntligen?), prinsesstårta eller kanske en standard med jordgubbar och grädde?

Ändrade mig lite om vad jag kommer sakna mest i regnskogen. Självklart är det min mamma jag kommer att sakna mest (förlåt mamma).

Hon är orolig för mig, min mamma. Hon tror att jag ska bli biten av en giftorm/smittad av någon exotisk sjukdom. Och visst är det så, riskerna är många och stora i djungeln men förhoppningsvis kommer det att ge mig så pass mycket tillbaka att det väger upp riskerna.

För hur skulle livet egentligen se ut om vi inte tog risker? Om vi inte chansade ibland och slängde oss ut i det okända? Jag är övertygad om att det är vad som för oss framåt i livet. Det är sällan jag känner mig så levande som vid dessa tillfällen.

Jag tror vi i västvärlden gör en stor miss här. Vi försöker riskminimera men glömmer bort att riskerna faktiskt är en viktig del av livet. Idag kan vi leva ett helt liv utan att behöva oroa oss för saker, men vad gör vi? Njuter vi av detta? Nej, vi är enligt vad jag har förstått olyckligare än någonsin.

Varför? Jo, när vi tar bort en så pass viktig del rubbar det vår existens, vårat DNA är förberett för allt det där farliga men vi upplever det aldrig. Istället går vi runt ett helt liv och känner att det är någonting som saknas. Vi blir olyckliga, apatiska och deprimerade, vi skapar låtsasproblem för att fylla luckan men det räcker inte. För vi måste leva där, ”on the edge” för att finna lyckan.

Musiken

Musik är nog det jag kommer sakna allra mest i regnskogen. Okej, maokerna spelar trumma, men det kommer inte riktigt upp i samma klass som jag är van vid. No offence moakerna men ni ligger ljusår efter när det kommer till musik, och då menar jag på ett dåligt sätt.

Men vem vet, dom kanske överraskar mig? Maokerna kanske är super-indie egentligen?

Det var skönt att Kent han släppa nytt innan jag ger mig av. Laddade ner plattan i förra veckan (woops!), jag tror jag hinner lyssna sönder den innan jag sticker, om jag verkligen går in för det. Generation Ex heter det bästa spåret. Det blir Kent i lurarna hela dan imorgon tror jag.

Var ute med min kompis Stefan igår. Han åker bort nu i veckan så det här var antagligen sista gången jag ser honom på mycket länge.

Det blev en del snack om regnskogen, Stefan och jag var med i samma scoutgrupp när vi var små. Nördade loss ordentligt gjorde vi. Stefan gillar kräldjuren, alla grodor och salamandrar bäst. Jag är mer lagd åt ap-hållet. Stefan har hunnit med att läsa lite biologi på högskolan så han är riktigt bildad på området. Men jag har ju läst på en hel del det senaste halvåret så jag hängde med bra.

Skitkul hade vi faktiskt. Kändes lite sorgligt att ta farväl av en kompis bara. Han lugnade ner mig lite inför avfärden i alla fall.

Tack Stefan för en skön kväll!

Fredag igen

Men inte vilken fredag som helst, utan sista fredagen som anställd! Om en vecka är jag fri. Det skrämmer mig en aning.

Jag har faktiskt börjat tvivla på det här, hela projektet alltså. Om jag klarar av det och så. Jag är så jävla rädd, jag tror aldrig jag varit såhär rädd förut. Sov två timmar inatt, fick gå en promenad ute i friska luften på lunchen idag för att inte kräkas. Samtidigt längtar jag så otroligt mycket. Och allt är bokat och klart. Flygbiljetterna ligger hemma på byrån och min ersättare på jobbet är redan där för inlärning. Rodrigez heter han, verkar vara en schysst kille. Tveksamt om han kommer kunna fylla luckan efter mig dock :-).

Djungeltrumman ekar någonstans långt där borta. Jag hör den redan, den lockar på mig. Klarar jag av det? Gör jag det?

Vi får se.